Krisen – vems är skulden? Veckobladet 090213
Erik Kågström
I en artikel i Veckobladet 090206 har Gunnar Stensson tagit upp vad han och jag har skrivit i tidningen om världsekonomin. Bland annat skriver han: ”Vi har kritiserat USA:s överkonsumtion och handelsunderskott. Vi har sagt att USA finansierar sin konsumtion genom att trycka nya sedlar”. – Det jag sagt i dessa sammanhang kan säkert ses som kritik men jag har nog inte varit tydlig med vad eller vilka en sådan kritik bör riktas mot. Skall man verkligen klandra det amerikanska folket för att de levt över sina tillgångar när det är deras konsumtion, genom den efterfrågan den skapat, som hållit igång världsekonomin under de senaste decennierna?
Under de senaste trettio åren har de åttio procent av det amerikanska folket som befinner sig på den nedre delen av inkomststegen, inte sett till någon nämnvärd ökning av reallönerna. Den måttliga inkomstökning som hushållen ändå fått beror på att man arbetat flera timmar och att fler medlemmar i hushållen ingår i arbetskraften. Framför allt har fler kvinnor kommit ut på arbetsmarknaden. Lönerna har stagnerat trots att produktivitetsökningen i den amerikanska industrin inte varit sämre än i den europeiska. De värden som skapats av den ökade produktiviteten har i USA nästan uteslutande hamnat hos en enda procent av befolkningen, de redan superrika. Den fattigare majoriteten har överlag arbetat hårt, i genomsnitt mer än 2000 timmar om året jämfört med 1600-1800 timmar i EU-15. De har sällan mer än två veckors semester och ofta ingen betald semester alls. Man kan nog säga att dessa amerikaner genom sitt arbete gjort sig förtjänta av den konsumtionsökning som de i avsaknad av inkomstökning lockats, tvingats eller nödgats finansiera med skuldsättning.
Orsaken till att USA och världen nu befinner sig i en ekonomisk kris skall sökas på annat håll, nämligen hos de politiker som accepterat och stött att den nyliberala ekonomiska politiken tillåtits dominera världen sedan slutet av 1970-talet. På global nivå ligger ansvaret främst hos Ronald Reagan, Margaret Thatcher och deras medarbetare. I Sverige var det trion Åsbrink, Feldt och Dennis som genom att avreglera valutarörelserna lade grunden till nyliberalismen i vårt land och därmed berövade våra regeringar möjligheten att föra en solidarisk fördelningspolitik.
Den nuvarande ekonomiska krisen är en logisk följd av att globaliseringen medfört en drastisk omfördelning av inkomster och förmögenheter från botten till toppen. Den ökade ekonomiska ojämlikheten har medfört minskad global efterfrågan på varor och tjänster. Därför har det uppstått brist på lönsamma investeringsprojekt. Det har medfört att privatpersoner och företag i ökande omfattning placerat sina vinstmedel i finanssektorn eller i amerikanska statspapper. Det uppges att USA lånar upp nittio procent av världens sparande. Även om det trycks nya dollarsedlar har förmodligen försäljningen av amerikanska statspapper blivit det huvudsakliga sättet för finansiering av USA:s skulder. Nu hoppas nog president Obama att de rikaste av hans landsmän tömmer sina spargrisar och köper de ”krisobligationer” med vars hjälp han hoppas kunna vända ekonomin uppåt.
torsdag 5 mars 2009
Krisens orsaker II
Skickat till SDS och VB 081205
I SDS 081111 skriver Anne-Marie Pålsson, (m) docent i nationalekonomi vid Lunds Universitet, om finanskrisen. Det är välgörande med en analys som går djupare än till direktörers girighet, bristande reglering av banker och lättsinniga bolånevillkor. Enligt Pålsson är orsakerna till krisen främst att söka i obalansen i världshandeln som bland annat yttrar sig i Kinas stora exportöverskott och USA:s ännu större importöverskott. Hon anser att det bör vara en uppgift för WTO att driva kravet på en rimlig balans i handeln mellan världens länder. Det är ett vällovligt önskemål men frågan är om det är realistiskt. Ekonomipristagaren Joseph Stiglitz har i artiklar och i sin bok ”Fungerande globalisering” framhållit att den ekonomiska obalansen i världen beror på att efterfrågan – global aggregate demand – är för låg och inte räcker till för den ständigt ökande produktionspotentialen. Bristen på efterfrågan är i sin tur en följd av att den ekonomiska ojämlikheten på individnivå ökat i globaliseringens spår.
USA är motorn i världsekonomin och omvärlden väntar nu på att konjunkturen skall vända uppåt i Nordamerika. Innan dess är ingen förbättring att vänta i Europa. Om Stiglitz slutsatser är riktiga räcker det inte med att USA:s BNP börjar stiga. Det krävs också att USA har ett ständigt ökande lånefinansierat importöverskott som möjliggör det tillskott i efterfrågan som behövs för att världsekonomin skall kunna fortsätta att växa. Att det skulle finnas ett sådant problem märks inte på svenska tidningars ekonomisidor.
I den senaste rapporten från ILO (International Labour Organization) framhålls att den globala ojämlikheten ökat och att löneandelen av BNP minskat under det senaste decenniet. (Sverige hör till de få länder i världen där löneandelen faktiskt har ökat. Det kan möjligen bero på att direktörerna berikat sig på aktieägarnas bekostnad). ILO-rapporten redovisar nackdelar som är förknippade med ekonomisk ojämlikhet. Att den relativa minskning av köpkraften som följer på en lägre löneandel skulle innebära en fara för balansen i världsekonomin, nämns dock inte.
Man måste fråga sig: är omvärlden beroende av ständig amerikansk lånefinansierad överkonsumtion? Hur länge kan amerikanerna fortsätta att låna? Statsskulden börjar närma sig 100 % av BNP men det är en bit kvar till Japans 193 % av BNP. Så vi får kanske uppleva ytterligare några finansbubblor som håller världsekonomin under armarna. Och USA blir kanske bara mäktigare ju större statsskulden blir enligt principen – om du är skyldig banken en miljon så äger banken dig men om du är skyldig banken tio miljarder så äger du banken.
Erik Kågström
Lund
I SDS 081111 skriver Anne-Marie Pålsson, (m) docent i nationalekonomi vid Lunds Universitet, om finanskrisen. Det är välgörande med en analys som går djupare än till direktörers girighet, bristande reglering av banker och lättsinniga bolånevillkor. Enligt Pålsson är orsakerna till krisen främst att söka i obalansen i världshandeln som bland annat yttrar sig i Kinas stora exportöverskott och USA:s ännu större importöverskott. Hon anser att det bör vara en uppgift för WTO att driva kravet på en rimlig balans i handeln mellan världens länder. Det är ett vällovligt önskemål men frågan är om det är realistiskt. Ekonomipristagaren Joseph Stiglitz har i artiklar och i sin bok ”Fungerande globalisering” framhållit att den ekonomiska obalansen i världen beror på att efterfrågan – global aggregate demand – är för låg och inte räcker till för den ständigt ökande produktionspotentialen. Bristen på efterfrågan är i sin tur en följd av att den ekonomiska ojämlikheten på individnivå ökat i globaliseringens spår.
USA är motorn i världsekonomin och omvärlden väntar nu på att konjunkturen skall vända uppåt i Nordamerika. Innan dess är ingen förbättring att vänta i Europa. Om Stiglitz slutsatser är riktiga räcker det inte med att USA:s BNP börjar stiga. Det krävs också att USA har ett ständigt ökande lånefinansierat importöverskott som möjliggör det tillskott i efterfrågan som behövs för att världsekonomin skall kunna fortsätta att växa. Att det skulle finnas ett sådant problem märks inte på svenska tidningars ekonomisidor.
I den senaste rapporten från ILO (International Labour Organization) framhålls att den globala ojämlikheten ökat och att löneandelen av BNP minskat under det senaste decenniet. (Sverige hör till de få länder i världen där löneandelen faktiskt har ökat. Det kan möjligen bero på att direktörerna berikat sig på aktieägarnas bekostnad). ILO-rapporten redovisar nackdelar som är förknippade med ekonomisk ojämlikhet. Att den relativa minskning av köpkraften som följer på en lägre löneandel skulle innebära en fara för balansen i världsekonomin, nämns dock inte.
Man måste fråga sig: är omvärlden beroende av ständig amerikansk lånefinansierad överkonsumtion? Hur länge kan amerikanerna fortsätta att låna? Statsskulden börjar närma sig 100 % av BNP men det är en bit kvar till Japans 193 % av BNP. Så vi får kanske uppleva ytterligare några finansbubblor som håller världsekonomin under armarna. Och USA blir kanske bara mäktigare ju större statsskulden blir enligt principen – om du är skyldig banken en miljon så äger banken dig men om du är skyldig banken tio miljarder så äger du banken.
Erik Kågström
Lund
Krisens orsaker I
30 oktober 2008
Till ekonomijournalisterna i DN och SDS
Johan Schück, Dan Lucas, Nathalie Besèr, Pia Gripenberg, Cecilia Jacobsson, Jenny Lindmark, Åsa Tillberg, Anders Olsson, Patricia Hedelius, Linda Flood, Jens Littorin, Jan Andersson, Bibi Hagström, Niclas Ericson, Anders Malmström, Kerstin Sjödén, Olle Lönnaeus, Jonas Leijonhufvud, med flera
Hej,
För några år sedan läste jag ”Låtsasimperiet” av Emmanuel Todd. Denna bok är utgiven av Bokförlaget DN så jag antar att ni också har läst den. I så fall bör den nuvarande ekonomiska krisen inte ha kommit som någon överraskning för er. Det centrala i Todds resonemang är att låglönekonkurrensen i globaliseringens spår har medfört ökande ekonomisk ojämlikhet på individnivå i hela världen. Det har i sin tur lett till att efterfrågan i världen – global aggregate demand – har blivit för låg i förhållande till produktionen av varor och tjänster. Bristen på efterfrågan har kompenserats av att den stora amerikanska medelklassen ökat sin konsumtion genom skuldsättning och därmed möjliggjort att globala BNP kunnat öka med 4 procent årligen under 2000-talet. Resultatet har blivit att USA fått ett underskott i utrikeshandeln med varor och tjänster på omkring 500 miljarder dollar om året plus några hundra miljarder dollar för oljeimport. När amerikanerna inte längre kan öka sin konsumtion genom lån blir det kris i världen. Det kanske inte är en tillfällighet att amerikanernas lånefinansierade överkonsumtion också beräknas ha uppgått till omkring 500 miljarder dollar om året.
Emmanuel Todd är inte ensam om att betrakta låg global aggregate demand som ett stort problem. Det gjorde också flera av deltagarna vid årets Davosforum – bland andra ekonomipristagaren Joseph Stiglitz, Stephen Roach från finansföretaget Morgan Stanley, finansmannen George Soros och ekonomiprofessorn Nouriel Roubini, New York University. Dessa experter avfärdade också möjligheten till ”decoupling” av omvärldens beroende av USA som ”consumer of last resort”.
När man läser ekonomisidorna i era tidningar får man ingen förklaring till att vi nu verkar vara på väg in i en global ekonomisk depression. Johan Schück har ofta uttryckt oro för den ekonomiska obalansen i världen och i sina ekonomiska prognoser har han ofta haft en brasklapp om risken för ett plötsligt dollarfall. Men nu talas det bara om utbredd girighet och bristfälliga regleringar av finansinstitut och att finanskrisen nu håller på att spridas till den övriga ekonomin. (Kan det vara så att problemen härrör från den ”övriga ekonomin” när 80 % av de amerikanska hushållen inte fått någon inkomstökning på trettio år?)
I Sydsvenskan 25.10 ställer Anders Malmström en fråga till Marisol Was, ordförande i studentkåren Lundaekonomerna: ”Hur förklarar du och dina vänner krisen?” Svaret blev: ”Vi har inga djupgående analyser. Vi gissar mest om börsen har nått botten än”. Deras lärare har tydligen inte stimulerat dem till analys av ett ekonomiskt förlopp som kanske bara inträffar vart åttionde år.
Alan Greenspan säger sig ha blivit paff över det som händer – ”shocked disbelief” var uttrycket. Men han måste naturligtvis ha insett att lågräntepolitiken och de lättsinniga bolånereglerna skulle medföra en bubbla som så småningom skulle brista. Han kanske såg det som enda möjligheten att få fart på ekonomin sedan IT-bubblan brustit. De transnationella amerikanska företagen som producerar i låglöneländer för konsumtion i USA är naturligtvis alltid angelägna om att amerikaner har råd att köpa deras produkter. Möjligen har Greenspan sedan underskattat komplexiteten och hävstångseffekterna i derivathandeln.
Om Emmanuel Todd har rätt när det gäller konsekvenserna av ekonomisk ojämlikhet och för låg global efterfrågan är kanske en ny lånefinansierad bubbla i USA med ökande underskott i utrikesbalansen det enda som nu kan få fart på världsekonomin igen. Och i så fall med den amerikanska staten som långivare eftersom folket inte längre är kreditvärdigt. Obamas New New Deal kan kanske få den effekten. Den ökar den amerikanska medelklassens köpkraft utan att leda till ökad export. En förutsättning är förstås att dollarns värde stöds genom att Japan, Kina och oljeländernas Sovereign Funds fortsätter att köpa amerikanska statspapper.
Jag ser med spänning fram mot de djupgående analyser om krisens orsaker som är att vänta i era tidningar. Förhoppningsvis är tal om konsekvenser av ekonomisk ojämlikhet inte tabu på svenska ekonomisidor även om vår regering ansett att det vara angeläget med ökad ekonomisk ojämlikhet för att minska arbetslösheten utan att inflationen ökar. Om jag har gått miste om någon ”djupgående analys” i DN eller SDS så är jag tacksam för tips.
Med vänlig hälsning
Erik Kågström
Lund
Till ekonomijournalisterna i DN och SDS
Johan Schück, Dan Lucas, Nathalie Besèr, Pia Gripenberg, Cecilia Jacobsson, Jenny Lindmark, Åsa Tillberg, Anders Olsson, Patricia Hedelius, Linda Flood, Jens Littorin, Jan Andersson, Bibi Hagström, Niclas Ericson, Anders Malmström, Kerstin Sjödén, Olle Lönnaeus, Jonas Leijonhufvud, med flera
Hej,
För några år sedan läste jag ”Låtsasimperiet” av Emmanuel Todd. Denna bok är utgiven av Bokförlaget DN så jag antar att ni också har läst den. I så fall bör den nuvarande ekonomiska krisen inte ha kommit som någon överraskning för er. Det centrala i Todds resonemang är att låglönekonkurrensen i globaliseringens spår har medfört ökande ekonomisk ojämlikhet på individnivå i hela världen. Det har i sin tur lett till att efterfrågan i världen – global aggregate demand – har blivit för låg i förhållande till produktionen av varor och tjänster. Bristen på efterfrågan har kompenserats av att den stora amerikanska medelklassen ökat sin konsumtion genom skuldsättning och därmed möjliggjort att globala BNP kunnat öka med 4 procent årligen under 2000-talet. Resultatet har blivit att USA fått ett underskott i utrikeshandeln med varor och tjänster på omkring 500 miljarder dollar om året plus några hundra miljarder dollar för oljeimport. När amerikanerna inte längre kan öka sin konsumtion genom lån blir det kris i världen. Det kanske inte är en tillfällighet att amerikanernas lånefinansierade överkonsumtion också beräknas ha uppgått till omkring 500 miljarder dollar om året.
Emmanuel Todd är inte ensam om att betrakta låg global aggregate demand som ett stort problem. Det gjorde också flera av deltagarna vid årets Davosforum – bland andra ekonomipristagaren Joseph Stiglitz, Stephen Roach från finansföretaget Morgan Stanley, finansmannen George Soros och ekonomiprofessorn Nouriel Roubini, New York University. Dessa experter avfärdade också möjligheten till ”decoupling” av omvärldens beroende av USA som ”consumer of last resort”.
När man läser ekonomisidorna i era tidningar får man ingen förklaring till att vi nu verkar vara på väg in i en global ekonomisk depression. Johan Schück har ofta uttryckt oro för den ekonomiska obalansen i världen och i sina ekonomiska prognoser har han ofta haft en brasklapp om risken för ett plötsligt dollarfall. Men nu talas det bara om utbredd girighet och bristfälliga regleringar av finansinstitut och att finanskrisen nu håller på att spridas till den övriga ekonomin. (Kan det vara så att problemen härrör från den ”övriga ekonomin” när 80 % av de amerikanska hushållen inte fått någon inkomstökning på trettio år?)
I Sydsvenskan 25.10 ställer Anders Malmström en fråga till Marisol Was, ordförande i studentkåren Lundaekonomerna: ”Hur förklarar du och dina vänner krisen?” Svaret blev: ”Vi har inga djupgående analyser. Vi gissar mest om börsen har nått botten än”. Deras lärare har tydligen inte stimulerat dem till analys av ett ekonomiskt förlopp som kanske bara inträffar vart åttionde år.
Alan Greenspan säger sig ha blivit paff över det som händer – ”shocked disbelief” var uttrycket. Men han måste naturligtvis ha insett att lågräntepolitiken och de lättsinniga bolånereglerna skulle medföra en bubbla som så småningom skulle brista. Han kanske såg det som enda möjligheten att få fart på ekonomin sedan IT-bubblan brustit. De transnationella amerikanska företagen som producerar i låglöneländer för konsumtion i USA är naturligtvis alltid angelägna om att amerikaner har råd att köpa deras produkter. Möjligen har Greenspan sedan underskattat komplexiteten och hävstångseffekterna i derivathandeln.
Om Emmanuel Todd har rätt när det gäller konsekvenserna av ekonomisk ojämlikhet och för låg global efterfrågan är kanske en ny lånefinansierad bubbla i USA med ökande underskott i utrikesbalansen det enda som nu kan få fart på världsekonomin igen. Och i så fall med den amerikanska staten som långivare eftersom folket inte längre är kreditvärdigt. Obamas New New Deal kan kanske få den effekten. Den ökar den amerikanska medelklassens köpkraft utan att leda till ökad export. En förutsättning är förstås att dollarns värde stöds genom att Japan, Kina och oljeländernas Sovereign Funds fortsätter att köpa amerikanska statspapper.
Jag ser med spänning fram mot de djupgående analyser om krisens orsaker som är att vänta i era tidningar. Förhoppningsvis är tal om konsekvenser av ekonomisk ojämlikhet inte tabu på svenska ekonomisidor även om vår regering ansett att det vara angeläget med ökad ekonomisk ojämlikhet för att minska arbetslösheten utan att inflationen ökar. Om jag har gått miste om någon ”djupgående analys” i DN eller SDS så är jag tacksam för tips.
Med vänlig hälsning
Erik Kågström
Lund
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)