Kristidender I-VII

Kristidender I VB 070831

Det som nu börjat med bolånekrisen kan bli en test på kapitalismens styrka och anpassningsförmåga. I våra tidningar skrivs om problem för banker och andra kreditinstitutioner men mycket litet uppmärksamhet ägnas åt de människor som drabbas hårdast – amerikanska låntagare med låga eller medelhöga inkomster. De har lurats att ta lån på sina boenden, lån som avsiktligt konstruerats så att låntagaren redan efter ett par år inte längre har ekonomiska möjligheter att klara räntor och amorteringar. Efter konkurs och utmätning kan sedan långivaren sälja huset med vinst. Men det är bara möjligt så länge bostadspriserna ständigt stiger. Det gör de inte längre. För första gången sedan depressionen på 30-talet faller nu huspriserna i hela USA och när i dag inte bara låntagarna utan också bankerna gör förluster, då blir det kris.
Antalet personliga konkurser i USA har successivt ökat från 250 00 1980 till drygt en och en halv miljon om året de senaste åren. Hälften av konkurserna har varit sjukdomsrelaterade. Konsekvenserna av en personlig konkurs har också blivit allvarligare sedan en ny konkurslag infördes i november 2006 som medförde att det blivit betydligt svårare att få skuldavskrivning. Många riskerar därför att hamna i livslångt skuldslaveri. Bolånekrisen kommer naturligtvis att medföra en ytterligare ökning av antalet personliga konkurser. I juli i år ökade antalet utmätningar med över 90%.
I oktober i år sker en förändring som kan få stora konsekvenser för kreditmarknaden i USA. Normalt förnyas där bolån för 2-3 miljarder dollar varje månad. I oktober kommer lån för hela 50 miljarder dollar att förnyas. Sedan ökar beloppen och en topp nås i mars 2008. Under detta och kommande år räknar man med att lån till ett värde av omkring en biljon dollar kommer att förnyas. Det betyder att den nuvarande krisen kanske når sitt maximum först om ett år. Med säkerhet kommer de nya villkoren innebära högre räntesatser, tätare amorteringar och strängare krav på kreditsäkerhet. Hundratusentals amerikanska hushåll kommer att förlora sina hem.
Den amerikanska centralbankens chef Ben Bernanke och USA:s finansminister Henry Paulson har sagt att bolånekrisen är under kontroll sedan centralbanken gått in och stött finansmarknaden med 120 miljarder dollar och den europeiska centralbanken bidragit med 370 miljarder dollar. Amerikanska massmedia tycks dock vara skeptiska mot de båda herrarnas uttalanden som närmast betraktas som en finansiell motsvarighet till president Bushs ”Mission accomplished”. Wall Street Journal (070818) skriver om ett ”Minsky moment”. Keynes-eleven Hyman P. Minsky beskrev den ekonomiska härdsmälta som kan inträda när starkt skuldtyngda investerare blir tvungna att sälja solida och värdefulla tillgångar för att kunna betala sina lån. Exakt den situation som världen befinner sig i nu och som motiverat centralbankernas åtgärder. En ledare i New York Times uttrycker farhågor för att en kommande våg av utmätningar kan komma att skaka marknaden redan i höst och att en social kris kommer att läggas till den finansiella.
Amerikanska industriarbetare har knappt haft någon reallöneökning på trettio år. För att ändå kunna öka sin köpkraft och konsumtionsnivå har man i ökande utsträckning belånat sitt hem. Detta gäller inte bara arbetare och lågavlönade utan väsentliga delar av den stora amerikanska medelklassen. Det rör sig om lån motsvarande i genomsnitt 7% av den disponibla inkomsten som fått stärka kassan varje år. Sedan 2001 har i USA inteckningarna på småhus ökat med svindlande 11 biljoner dollar. Det är ett belopp lika stort som USA:s BNP och för dessa pengar har man köpt en högre livsstil än man egentligen har råd till. Utslaget blir det en kvarts miljon kronor per capita.
Under 2000-talet har tre miljoner jobb i tillverkningsindustrin i USA försvunnit p g a utlokalisering till låglöneländer. En tredjedel av de friställda har försvunnit från arbetskraften och de som lyckats få annat jobb - vanligen i den lägre tjänstesektorn - har fått räkna med 13-14 % lägre lön än tidigare samt sämre sjukvårds- och pensionsförmåner. Som jag beskrivit i tidigare artiklar i VB (Marx redivivus I o. II) drabbar utlokaliseringen av företag och import av arbetskraft med s k arbetsvisa även yrken som kräver lång utbildning.
Vad betyder nu detta för oss i Sverige och för världen i övrigt om många amerikaner inte längre kan förstärka sin kassa med bolån, inte kan räkna med någon nämnvärd löneförhöjning och dessutom får ökade utgifter för boende, energi, livsmedel och sjukvård? Ett dollarfall, som sannolikt kommer förr eller senare, skulle naturligtvis ytterligare förvärra situationen. Dessutom har priset på varor importerade från Kina börjat stiga under 2007 p g a brist på kvalificerad arbetskraft i Kina, vilket medfört höjda löner där.
De största amerikanska detaljhandelskedjorna WalMart och Home Depot rapporterar minskade försäljningar i juni och juli i år vilket kan tyda på att konsumenternas efterfrågan i USA redan börjat mattas.
USA importerar i dag för 1 800 miljarder dollar om året. Amerikanernas (över-)konsumtion har länge varit motorn i världsekonomin. Om amerikanen tvingas dra åt svångremmen kommer det naturligtvis att få konsekvenser för USA:s import och därmed för omvärldens möjligheter att exportera till USA. Var i världen finns den efterfrågepotential som i så fall skulle kunna ersätta den amerikanska? Kan EU:S medborgare öka sin konsumtion i tillräcklig grad? Är det ens önskvärt? Kina och Indien beräknas vardera ha omkring 100 miljoner medborgare som har råd att spendera utöver det nödvändiga. Hur långt räcker det?
Det är anmärkningsvärt att denna kris kunnat uppstå i USA under en högkonjunktur med god tillväxt, låg (redovisad) arbetslöshet och tillfredsställande produktivitetsökning. Förklaringen torde finnas i den oerhört ojämlika fördelningen av tillväxtens resultat.
Det skall bli intressant att följa den osynliga handens manipulationer framöver.

Kristidender II VB 070907

För den som vill skriva om kriser finns det i dag mycket att välja på och domedagsprofeterna är legio. Energibrist, vattenbrist, livsmedelsbrist, miljökris, klimatkris m m. Något som man dock inte läser mycket om är demokratikrisen. Jag tänker då inte på Ryssland, även om det kommer oroande rapporter därifrån, utan på världens största demokrati – Amerikas förenta stater.
I det antika Rom var det senaten som i kritiska situationer kunde utse en imperator med obegränsade maktbefogenheter. Det gällde ända till den dagen då Julius Caesar kastade tärningen och korsade Rubicon. Efter det var Rom inte längre en republik, utan en diktatur. President George W. Bush tycks nu gå samma väg som Caesar. Undan för undan har han skaffat sig maktbefogenheter som ingen amerikansk president före honom har haft. I sin egenskap av överbefälhavare under ett pågående krig säger han sig inte behöva ta order av kongressen. De lagar som utfärdas betraktar han bara som rekommendationer som han inte behöver följa. Han har också satt sig över konstitutionen genom att i praktiken avskaffa habeas corpus. Och det är häpnadsväckande att man låtit honom göra allt detta utan att det blivit någon proteststorm. Nu har dock från både demokratiskt och republikanskt håll bildats kommittéer som inriktar sig på att av kandidaterna till presidentvalet 2008 avkräva försäkringar om att de skall respektera konstitutionen om de blir valda (1).
Sedan demokraterna vann majoritet i kongressen i mellanvalet 2006 har man väntat sig att de skulle sätta stopp för presidentens framfart. Men de demokratiska ledarna tycks vara inställda på att låta Bush göra sina misstag så att en demokratisk valseger säkras 2008. Men det blir kanske inget presidentval det året. Bush kan utnyttja någon kritisk händelse – en ny terroristaktion, en naturkatastrof, ett ekonomiskt krisläge, social oro, en kärnvapenattack på Iran – till att utlysa undantagstillstånd och tillämpa krigslagar. Då blir det inga val förrän presidenten behagar förklara att undantagstillståndet upphört. Det är på vänsterliberala sajter i USA jag läser om farhågor för en sådan utveckling. Man undrar där också vad som är avsikten med det interneringsläger för 400 000 personer som amerikanska arméns ingenjörskår beställt av ett dotterföretag till Halliburton till en kostnad av 385 miljoner dollar. Vidare skall en topphemlig pentagonrapport den 1.juni i år ha innehållit uppgifter om ansatser till uppror (insurgency) inom USA och en omfattande plan för upprorsbekämpning.
Allt detta kan tyckas låta som den vanliga vänsternojan men när liknande tongångar får utrymme också i New York Times (2) så är det kanske inte så nojigt i alla fall. Jag kan rekommendera två artiklar i nätsajten Counterpunch som ganska väl sammanfattar vad det rör sig om (3,4). Där kan mina läsare själva bilda sig en uppfattning om relevansen i de påstådda hoten mot demokratin i USA. För övrigt behöver man nog inte vara paranoid för att tro det allra värsta om den nuvarande amerikanska presidenten.

1. John Nicols ”A Commitment to the Constitution”. The Nation 20070728
2. James Risen och Eric Lichtblau “Concerns Raised on Wider Spying under New Law”. The New York Times 20070819
3. Dave Lindorff “Martial Law is Now a Real Threat. Declaring the US a Battlefield” www.counterpunch.org/lindorff07272007.html
4. Chris Floyd “Bush’s Year of Triumph. Post-Mortem America” www.counterpunch.org/floyd09032007.html

Kristidender III VB 071102

Demokratikris i USA?

I juni 2007 ställde Gallup en fråga till det amerikanska folket: ”In general, are you satisfied or dissatisfied with the way things are going in the USA at this time?” Hela 74% svarade att de var missnöjda. Rapporten uppgav inte orsakerna till missnöjet men man kan anta att det misslyckade kriget i Irak haft stor betydelse. Bland progressiva liberaler i USA verkar man mest vara orolig över att landet håller på att utvecklas till en polisstat och att antidemokratiska krafter kan vara på väg att helt ta över makten i landet. Till dessa krafter räknar man förstås den nuvarande bushregimen.
President Bush fällde nyligen med sitt veto ett lagförslag som syftade till att tio miljoner amerikanska barn skulle få sjukförsäkring. Detta gjorde han trots att åtskilliga av hans åsiktsfränder i det republikanska partiet stött förslaget och trots att opinionsundersökningar visat att en majoritet av det amerikanska folket stöder förslaget. Vetot har också fått utstå stark kritik i amerikanska massmedia. Man kan undra varför presidenten vidtagit en så uppenbart impopulär åtgärd. En förklaring kan vara att han trots allt tror sig ha stöd för sitt handlande av en betydande amerikansk opinion som är negativ till offentligt finansierad välfärd. Bushs åsiktsfränder tycker kanske at privatpersoners allmosor till behövande och kristna församlingars sociala verksamhet skall räcka till för att täcka fattiga människors behov av hjälp. Det är troligen också vad Bush avsåg när han i sitt invigningstal 2001 talade om compassionate conservatism . Den negativa inställningen till den offentliga sektorn är bara ett uttryck för de reaktionära idéer som kännetecknar den neokonservativa rörelse som fört fram George W. Bush till presidentposten och som lyckades få honom omvald 2004 trots att det då bör ha stått klart vilka grumliga principer han står för. Jag skall försöka beskriva den bild jag fått av denna neokonservativa rörelse som jag i fortsättningen betecknar Rörelsen. Är farhågorna för demokratins överlevnad i USA befogade? Mina källor är huvudsakligen amerikanska massmedia, nätsajter och publikationer under senare år.
Rörelsen - som Paul Krugman kallar movement conservative i sin senaste bok (1) - har sina rötter i fyrtiotalet. Åtskilliga elitistiska intellektuella amerikaner hyste då en djup motvilja mot Roosevelts New Deal med de solidaritets- och jämlikhetsideal som den byggde på. Resultatet av New Deal blev något som med viss rätt kan sägas vara det närmaste ett klasslöst samhälle som historien kan uppvisa. En stor majoritet av folket utgjordes då av en relativt välbärgad medelklass som även innefattade industriarbetare. Jämfört med decennierna i början av seklet fanns det relativt få miljonärer och relativt få fattiga. Den situationen bestod från mitten av fyrtiotalet till mitten av sjuttiotalet. Dessa gynnsamma förhållanden gällde dock bara den vita majoriteten.
Chicago University hade rykte om sig att vara det mest progressiva av de amerikanska universiteten under efterkrigstiden. Paradoxalt nog härrör flera av de idéer som sedan burit upp Rörelsen från just den läroanstalten. Ekonomerna Friedrich von Hayerz och Milton Friedman förberedde sig där länge och grundligt för att sätta stopp för New Deal och ersätta keynesianismen med det som vi nu kallar neoliberal ekonomi. De grundade den ekonomiska Chikagoskolan och som Naomi Klein visat i sin senaste bok (2) handlade det inte bara om att släppa loss marknadskrafterna och befria dem från ”skadligt” inflytande från statliga interventioner utan också om att reformera ”outvecklade” stater genom att först ge en chockbehandling som innebär att man privatiserar offentlig egendom, utplånar befintliga institutioner, skapar arbetslöshet, fattigdom, allmän misär och kaos för att sedan på en tabula rasa bygga upp ett nytt superkapitalistiskt idealsamhälle. Chile fick bli den första försökskaninen.
En annan Chikagoskola grundades av Leo Strauss. Enligt hans esoteriska och elitistiska filosofi skall samhället styras av några få ”vise män” som är de enda som har insikt i de ”sanna” förhållandena. Arbetsmetoderna skall innefatta bruket av noble lies, desinformation och hemlighetsfullhet. Flera av Bushs närmaste medarbetare är straussianer. (Bl a Wolfowitz som sedan han fick sparken från Världsbanken för att ha gynnat sin fästmö på ett otillbörligt sätt, nu har ett välbetalt jobb vid det neokonservativa American Enterprise Institute). Strauss ideologi är klart antidemokratisk vilket man kanske inte kan säga om den ekonomiska Chikagoskolan även om genomförandet av dess ekonomiska system inte utesluter, och ofta kräver, antidemokratiska och våldsamma metoder.
Chikago var förstås inte den enda pesthärden när det gäller neokonservatism. William F. Buckley Jr. gick 1951 med sin bok ”God and Man at Yale” till storms mot sitt universitet p g a dess ”aggressiva sekularisering” och för att fakultetsmedlemmar tilläts undervisa om keynesianism. 1955 grundade han tidskriften National Review som fortfarande är den främsta konservativa tidskriften i USA. Buckley hedrades 1991 av George H.W.Bush med presidentens frihetsmedalj.
En annan av neokonservatismens grand old men var Irving Kristol. Han var till en början socialist och under en tid redaktör för tidskriften Commentary. Han kom emellertid på andra tankar och belönades 2002 för detta av George W. Bush med presidentens frihetsmedalj. Kristol var 1965 med och grundade tidskriften The Public Interest som fronderade mot Lyndon Johnsons Great Society. Commentary blev så småningom huvudsakligen ett språkrör för Israel-lobbyn i Washington.
De neokonservativa idéerna höll sig länge inom den akademiska världens hank och stör. Det var först på 70-talet som det uppstod en rörelse på gräsrotsnivå. Den ekonomiska turbulensen p g a oljeprischockerna gjorde att man kunde börja ifrågasätta den keynesianska ekonomin och New Deal. De neokonservativa utnyttjade kommunistparanoian på många sätt. Man uttalade sitt stöd för ägarna av små och medelstora företag i deras tvister med facken. Man utnyttjade de rasistiska stämningar som vuxit fram som en reaktion på medborgarrättsrörelsens framgångar och lagar mot segregation som stiftades. Dessutom visade det sig att den snabbt växande gruppen evangeliska kristna i stort sett hade samma politiska och ekonomiska prioriteringar som de neokonservativa. Snart kom också Big Business med i bilden. Förmögna familjer startade och understödde resursstarka konservativa tankesmedjor – American Enterprise Institute, Cato Institute, Heritage Foundation. På det ekonomiska planet fick Rörelsen sitt genombrott när Ronald Reagan 1980 blev vald till president. Reagan satte snabbt ned foten och avskedade 11 000 strejkande flygplatstjänstemän. Facket krossades och under de 27 år som förflutit sedan dess har amerikanska arbetare inte förmått kämpa sig till någon nämnvärd ökning av reallönerna samtidigt som inkomstskillnaderna mellan den rikaste och den fattigaste femtedelen i USA har nått de nivåer som fanns före New Deal.
I nästa nummer: Neokonservatismen och den kristna högern i USA i dag.
1. Paul Krugman 2007 ”The Conscience of a Liberal”
2. Naomi Klein 2007 “Chockdoktrinen. Katastrofkapitalismens genombrott”.

Kristidender IV Lund den 29 november 2007

Den kristna högern i USA – en fara för demokratin?

Amerikaner kommer från Mars, kontinentaleuropéer kommer från Venus, engelsmän kommer från någonstans däremellan. Och visst finns det skillnader. Amerikaner är uppenbarligen mera religiösa, mera krigiska, mera rädda för omvärlden och mera övertygade om sin egen godhet än vi. Dessutom är de ”exceptionalister”. Ett utvalt folk som har till uppgift att leda mänskligheten mot en bättre värld. Utvaldheten är ett arv från de första invandrarna som skulle bygga ett nytt Jerusalem i den nya världen. Ronald Reagan talade om ”the shining city on the hill”. Zbigniew Brzezinsky skriver i sin senaste bok (1) att utan amerikanskt ledarskap hamnar världen i ett totalt kaos. Dessa amerikanska särdrag har fått sina mest extrema uttryck i de radikala delarna av den evangeliskt kristna rörelsen.
Evangelismen i USA har nu hundra år på nacken. Redan från början var det apokalyptiska centralt. Samhället sågs som ett sjunkande fartyg. Guds straff för människornas syndiga leverne stod för dörren. Sådana undergångstankar fick sedan näring; efter Hiroshima kunde en amerikan med rätta fråga sig: ”Om vi som är goda kan göra så mot våra fiender, varför skulle våra fiender som är onda inte göra likadant mot oss?” Den för oss svårbegripliga fruktan för och paranoida inställning till omvärlden, som tycks känneteckna den amerikanska allmänheten i dag, verkar mindre vara en rädsla för individuell död än en fruktan för kollektiv död. Det påminner om den fruktan för ”mors repenta” som på medeltiden framkallades av pestsjukdomarna. Judeutrotningen under nazismen, hotet om ömsesidig förintelse under det kalla kriget – ”mutual assured destruction (MAD)” – och på senare tid terrorismen, tsunamin, Katrina, bränderna i Kalifornien och klimathotet – allt sådant kan underbygga en känsla av annalkande undergång. Rädslan och osäkerheten har utnyttjats av USA:s politiska ledare för att bygga upp världshistoriens väldigaste krigsmakt och föra ständiga krig mot förmenta fiender, och av de högerkristna ledarna för att övertyga folket om att ett Armageddon står för dörren.
Enligt en gallupundersökning kan ungefär hälften av den amerikanska befolkningen betecknas som born-again Christian eller Evangelical Christian. Andra studier har lägre siffror. Det betyder i alla fall att om alla högerkristna röstade på republikanerna skulle demokraterna inte ha en chans. Men så är det inte. En valplatsundersökning vid valet 2006 visade att endast 23% kallade sig evangeliska kristna och av dessa röstade 78% på Bush. Den evangeliska rörelsen är inte på något sätt monolitisk utan består av tusentals församlingar, sekter och organisationer som sinsemellan kan ha mycket motstridiga prioriteringar och värderingar.
Chris Hedges växte upp i ett litet presbyterianskt jordbrukssamhälle norr om New York. Hans far var präst och själv fick han prästutbildning men blev aldrig prästvigd. I stället blev han utrikeskorrespondent, bl a för New York Times under 20 år och sedan har han verkat som högskolelärare och författare. Han har skrivit en bok om den kristna högern I USA (2). Han beskriver sig själv som en troende kristen men tar avstånd från all bokstavlig tolkning av bibeln. ”Vi kan inte veta någonting om vad Gud har för avsikt med mänskligheten” skriver han. Han har skaffat sig en gedigen kunskap om den kristna högern i USA genom att delta i deras seminarier, intervjua medlemmar, läsa böcker utgivna av kristna bokförlag och lyssna på predikningar vid stora och små möten i rörelsens regi. Hans intresse har fokuserats på den radikala kärnan i den evangeliska rörelsen - dominionisterna (3) – som uppskattas utgöra 5-12% av USA:s befolkning och har sina rötter i radikal kalvinism. De har ett inflytande som inte står i proportion till deras antal. De har sex nationella TV-stationer som vardera når 10-tals miljoner hushåll och de har större delen av landets mer än tvåtusen religiösa radiostationer. De har majoritet i 36% av delstatliga kommittéer i stater dominerade av det republikanska partiet och betydande minoriteter i de övriga. Vid kongressvalet 2006 fick fyrtiofem senatorer och 186 ledamöter av representanthuset höga värderingar av högerkristna organisationer. Den mest betydelsefulla boken för dominionisterna, skriven 1973, är ”The Institutes of Biblical Law” av R.J. Rushdooney där författaren pläderar för ett kristet samhälle som är strängt, oförsonligt och våldsamt.
I Sverige händer det av och till att vi får besök i hemmet av Jehovas vittnen men för övrigt är det ovanligt hos oss att politiska eller religiösa organisationer använder den metoden för att nå ut med sina budskap. I USA däremot är dörrknackning desto vanligare i sådana sammanhang. Chris Hedges beskriver i sin bok hur det gick till när han deltog i ett högerkristet seminarium där församlingsmedlemmar instruerades i konsten att rekrytera nya medlemmar. Den viktigaste målgruppen är människor i kris. Skilsmässa, konkurs, arbetslöshet, sjukdom, nära anhörigs död eller sjukdom, depression, ensamhet – allt sådant ansågs skapa en god jordmån för det högerkristna budskapet. Sedan gällde det att ”bli vän” med föremålet för värvningen - lyssna, berömma, smickra, finna gemensamma erfarenheter. Det rent religiösa väntar man med, men har en liten bibel i bakfickan. När man lyckats få vederbörande att komma till ett församlingsmöte påbörjas ”love-bombing”. Två eller tre familjer i församlingen koncentrerar sitt intresse på nykomlingen, bjuder hem honom eller henne på middag och gör sitt bästa för han/hon skall trivas i miljön.
För en person som länge varit förtvivlad, känt sig värdelös och överflödig (utbränd?), kan det nog bli en överväldigande upplevelse att plötsligt hamna i en kärleksfull gemenskap, bli uppskattad och bekräftad - sedd. Men efter ett tag kommer reglerna. Nykomlingen uppmanas att bryta alla kontakter med den tidigare församlingen och med vänner och bekanta som inte också är frälsta. Lydnad inför församlingens ledare är ett måste. Man får lära sig att mannen är auktoriteten i familjen. Kvinnan skall lämna yrkeslivet och återvända till hemmet. Barnen skall uppfostras till att inse faderns auktoritet och helst undervisas i hemmet (två miljoner amerikanska barn får nu sådan hemundervisning). En kvinna skall vara gift annars står hon utan ledning. Om hon inte kan ordna det själv bistår församlingen med förslag till make. För många är nog de nya påbuden svåra att acceptera men rädslan för att bli utesluten gör att man faller till föga. Om man känner motstånd mot reglerna är man kanske inte en lika god kristen som de andra. Skuldbeläggning är ett viktigt inslag i medlemskontrollen.
Dominionisternas hierarki och arbetsmetoder påminner starkt om Hannah Arendts beskrivning av den typiska totalitära rörelsen (4). Ovillkorlig lydnad för överordnade. Rädsla för att bli utesluten. En militant, hemlighetsfull kärna omgiven av skal av medlemmar med successivt mindre insyn i ledningens planer. Det yttersta skalet står för kontakten med allmänheten och för fram ett utslätat budskap utan alltför skrämmande inslag. Ett ”nyspråk” där vardagliga ord som frihet och kärlek får en annan betydelse. Paranoia – man är förföljd av homosexuella aktivister, feminister, sekulära humanister och liberala media. Dominionisternas mål är en teokrati där bibelns ord är den högsta auktoriteten för regering, lagstiftning och rättskipning. Vita amerikanska protestanter med den rätta tron har ett gudomligt uppdrag att styra i första hand USA och på sikt hela världen.
Den kristna högerns allians med sionisterna och Israel-lobbyn kan synas märklig. Den anses bygga på föreställningen att Jesus inte återvänder förrän judarna fördrivit palestinierna och behärskar hela Israel. Att de judar som då inte konverterar till kristendomen är dömda att förgöras, talas det inte om.
Den evangeliska rörelsens försök att infiltrera den amerikanska krigsmakten tycks ha varit ganska framgångsrika. Vid Pentagon finns en grupp – Christian Embassy – som leder bibelstudier och har producerat en undervisningsvideo som bl a skildrar hur kristna soldater strider mot arméer med annan trosinriktning. Den amerikanske generalen Paul Sutton tjänstgjorde en tid vid den amerikanska ambassaden i Ankara. Efter att turkiska tidningar avslöjat att generalen utnyttjat korstågsvideon blev denne kallad till höga turkiska militärer som gav amerikanen en lektion i vikten av åtskillnad mellan kyrka och stat. Amerikanska soldater i Irak har klagat över att de av högre befäl mer eller mindre blivit tvingade till att delta i religiösa sammankomster med evangelisk inriktning. Vid det amerikanska flygets krigsskola i Colorado Springs beordrade skolans chef (sannolikt enligt direktiv från försvarsdepartementet) att alla skulle se filmen ”The Passion of Christ”. Denna har kritiserats för att ha gett en alltför bokstavlig tolkning av bibeln genom att låta judarna döda Jesus trots att forskning visat att dådet utfördes av romarna. Fyratusen kadetter såg filmen och därefter blev judiska kadetter och kristna kadetter som inte hade den ”rätta” tron trakasserade och mobbade av born-again-kadetter. Skolledningen försökte förgäves tysta ned det hela. En utredning genomförd av en grupp från Yale University resulterade i att skolchefen fick sparken.
1. Zbigniew Brzezinsky 2007 ”Second Chance”.
2. Chris Hedges 2006 ”American Fascists. The Christian Right and the War on America”.
3. Sara Diamond 1995 “Road to Dominion”
4. Hannah Arendt 1951 “The Origins of Totalitarianism”.
I kommande nummer: Neokonservatismen i USA under 2000-talet. Paul Krugmans nya New Deal

Kristidender V Lund den 13 december 2007

Demokratikrisen i USA. Den neokonservativa rörelsen på 2000-talet.

I början av 2000-talet hade de amerikanska ekonomiska ”neoconservatives” – Milton Friedman med flera – och de sociologiska ”new conservatives” – Irving Kristol med flera – smält samman till en mera enhetlig Rörelse (1). Denna Rörelse hade då total kontroll över det republikanska partiet och stabila allianser med den kristna högern och Israel-lobbyn. På det institutionella planet var den neokonservativa dominansen överväldigande. Man fick regeringsmakten och majoritet i kongressen. Man hade en mångfald tankesmedjor som var uppbyggda enligt akademiskt mönster men bara producerade material som stödde Rörelsen. Man kunde räkna med stöd från mediakonglomerat som Murdochs imperium med Fox News och hade egna tidskrifter. Majoriteten av de 35 000 lobbyisterna vid kongressen i Washington företrädde Rörelsens intressen. Alltsedan 70-talet hade konservativa intellektuella och avdankade republikanska politiker alltid kunnat räkna med välbetalda jobb i dessa kretsar. Storföretag samt personer och familjer med stora förmögenheter hade sett till att det fanns fonder för Rörelsens olika verksamheter. De liberala och progressiva tankesmedjor som fanns var diminutiva i jämförelse och är det fortfarande. På gräsrotsnivå hade Rörelsen stöd framför allt hos republikanska väljare, evangeliska kristna och högerradikala grupper med annan religionstillhörighet. Rörelsen var inte monolitisk och det fanns inga centrala styrande organ men vissa målsättningar hade man gemensamt. Aggressiv utrikespolitik, laissez-faire-kapitalism, motstånd mot statliga åtgärder som syftar till jämnare ekonomisk fördelning och välfärd, stöd till storföretag, förtäckt rasism, kort sagt ”small government” utom när det gäller militära utgifter och skattesubventioner till storföretag. I stort sett har man också stött den kristna högerns motstånd mot fria aborter, samkönade äktenskap och undervisning om evolutionsläran. Det misslyckade kriget i Irak tycks emellertid – dessbättre - ha lett till allvarliga splittringar inom Rörelsen.
De amerikanska vänsterliberaler som oroar sig över demokratins framtid i USA hänvisar framför allt till den ökade maktkoncentrationen hos presidenten med den nuvarande regimen och den minskade rättsäkerheten i landet som blivit en följd av Patriot Act och andra åtgärder som jag nämnt i Kristidender II. En avgörande fråga är då om det i USA finns någon grupp eller något maktcentrum som kan utvecklas till en totalitär politisk rörelse. De neokonservativa var redan från början antidemokratiska och rasistiska. I den första årgången av ”National Review” skrev William F. Buckley bland annat om den ”överlägsna vita rasen” och hyllade general Franco som en nationell hjälte som ”räddat Spaniens själ”. I dag uttrycker man sina mindre rumsrena åsikter med koder som är väl begripliga endast för de invigda.
En av de största pessimisterna när det gäller USA:s framtid som demokrati är Chalmers Johnson. I sin Blow-back-trilogi (2,3,4) hävdar Johnson emfatiskt att en imperialistisk politik, sådan som den som förs av USA i dag, i längden är oförenlig med demokrati i hemlandet. Den brittiska stormakten befann sig i en liknande situation efter andra världskriget. Man hade att välja mellan fortsatt imperium och demokrati - och valde demokrati. Johnson hoppas att USA skall göra samma val. Det militärindustriella komplexet ser Johnson som det främsta hotet mot demokratin i USA. Pentagon har blivit en alltmer självständig makt som genom delvis hemliga budgetar undandragits kontroll från kongressen. Det samma gäller CIA och Homeland Security, en nyskapad sekretessomgärdad sektion av försvarsdepartementet. Av tveksam demokratisk legitimitet är också en ”parallell” underjordisk regering under ledning av vicepresident Cheney som är tänkt att träda i kraft vid nationella kristillstånd och kanske också gjorde det tillfälligt efter 9/11 (3).
Även om oron för demokratins framtid i USA är berättigad så finns det som jag ser det bara en grupp som har en klart antidemokratisk målsättning, nämligen den militanta kärnan i den högerkristna rörelsen – dominionisterna – som jag beskrivit i Kristidender IV. Bostadslånekrisen i USA ser ut att medföra att miljoner amerikanska familjer förlorar sina hem under det närmaste året. Man kan nog räkna med att en armé av evangeliska dörrknackare står beredda att stödja de nödställda och locka till en varm och innerlig gemenskap i Guds namn. Dock finns det tecken på att många inom den kristna högern börjat tänka om. Journalisten David D. Kirkpatrick hade nyligen en artikel i NYT Sunday Magazine där han redovisar resultatet av en lång rad intervjuer med evangeliska kristna (5). Många yngre pastorer har tröttnat på sina äldre kollegers svavelosande ”get thee behind me, Satan”. De vill inte bara predika om vad de är emot – aborter, homoäktenskap, evolution, stamcellsforskning – utan också och framför allt vad de är för. Och då avses det som sammanfattas under begreppet ”Social Gospel” – hjälp och stöd till fattiga och sjuka och andra behövande. En viktig händelse inträffade i juni förra året när den största evangeliska organisationen i USA, Southern Baptist Convention med 16 miljoner medlemmar, till ny ledare valde Frank Page som förklarade att han skulle sätta stopp för de konservativas hårda styrning av den evangeliska rörelsen.
Motgångarna i Irak har lett till att även det republikanska partiet nu är splittrat i inställningen till kriget och till bushregimen. Opinionsundersökningar visar att många moderata republikaner och oberoende hoppar av från republikanska partiet. Det mesta talar väl i dag för att valet i USA år 2008 resulterar i att en demokrat blir president och att demokraterna får majoritet i kongressen. Men mycket kan hända under ett år. Dessutom har de demokrater som valdes in i kongressen 2006 för att göra slut på kriget i Irak inte på långa vägar motsvarat folkets förväntningar och står därför nu ganska lågt i kurs i landet.
Det vore naivt att tro att det inte finns starka krafter i USA som har ett intresse av ett mera ”slutet” samhälle. De har nu drabbats av ett bakslag men deras resurser har inte minskat och deras strategiska tänkande har säkert inte ändrats. De grupperar nu om sig inför nästa val.
Några månader efter 9/11 skrev den amerikanske författaren Chris Floyd följande: ”It won´t come with jackboots and book burning, with mass rallies and fevered harangues. It won´t come with ´black helicopters´ or tanks on the streets. It won´t come like a storm – but like a break in the weather, that sudden change of season you might feel when the wind shifts on an October evening: everything is the same, but everything has changed… the ´consent of the governed´ will no longer apply; actual control of the state will have passed to a small group of nobles, who rule largely for the benefit of their wealthy peers and corporate patrons.”(6)
I den nyligen utgivna boken ”The End of America. Letter of Warning to a Young Patriot” beskriver Naomi Wolf hur fascismen kan smyga sig in i ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle (7). Utifrån historiska exempel som t ex Hitlers och Mussolinis makttillträden finner hon ”tio steg” som alltid återkommer vid det hon kallar ett ”fascist shift”. Naomi Wolf menar att dessa steg nu tagits i USA och manar till försvar av demokratin. Hon är inte explicit om vilka steg det rör sig om men jag har antagit att hon främst syftar på de följande.
Till ”stegen” hör naturligtvis det som Hannah Arendt kallat ”det största brottet mot mänskligheten” – avskaffandet av Habeas Corpus, som är rätten för varje individ som frihetsberövats av ett statligt organ att få veta vad hon är anklagad för, att få tillgång till försvarare och att få rättegång (8). Den rätten har Bush avskaffat när det gäller ”illegal enemy combatants” och han har förbehållit sig den exklusiva rätten att bestämma vilken amerikansk medborgare eller annan person som skall få den beteckningen.
Till stegen hör inrättandet av militära domstolar utanför demokratisk kontroll.
Hit hör också telefonavlyssning av privatpersoner utan domstolsbeslut.
Hit hör bruket av lögner, förfalskade dokument, desinformation, köp av journalister och plantering av vilseledande uppgifter i massmedia.
Hit hör användandet av tortyr som förhörsmetod.
Hit hör begränsad rörelsefrihet med hemliga listor över personer som inte får flyga inom landet. Att man står på listan vet man först när man vägras gå ombord på ett flygplan. Varför man står på listan får man inte veta.
Hit hör att regimkritiker kallas ”traitors, spies, subversives, enemy friends”. Den 15 februari 2007 sade den republikanske kongressledamoten Don Young: ”Kongressledamöter som under krigstid avsiktligt vidtar åtgärder som skadar moralen och underminerar militären, bör arresteras och landsförvisas eller hängas”. Så skall alltså landsförräderi hanteras.
Hit hör upprättande av paramilitära styrkor. Blackwater USA, som även kallas Bushs pretoriangarde, har nyligen anklagats för att deras anställda oprovocerat dödat 17 civila irakier. Denna legoarmé kan snabbt mobilisera 30 000 legoknektar från olika delar av världen och den förfogar över flyg, helikoptrar, stridsvagnar och tunga vapen.
Hit hör US Fiscal Year 2007 Defence Authorization Act som bemyndigar presidenten att ge militären polisiära uppgifter. Det gäller även nationalgardena som därigenom undandras guvernörernas auktoritet. Detta betyder att Bush t ex kan sända trupper från Tennessee för att kväsa ”oroligheter” i Oregon, vid behov med stöd av Blackwater USA. Denna lag underlättar också för presidenten att utlysa undantagstillstånd och tillämpa krigslagar.
Hit hör att sätta sig över landets lagar. Naomi Wolf påminner i sin bok läsarna om att USA:s lagstiftande Fäder när de utarbetade förslag till konstitutionen bedrev subversiv verksamhet och kunde räkna med dödsstraff om inte revolutionen lyckades. Dessa Fäder såg som sin främsta uppgift att förhindra den situation som nu uppstått i USA – att en ”tyrann” kan ta över hela makten i samhället. Därför föreskriver Konstitutionen att makten fördelas på tre självständiga parter – de lagstiftande församlingarna senaten och representanthuset, de rättsutövande domstolarna och den exekutiva makten hos presidenten. Detta kallas ”checks and balances”. Någon sådan ”kontroll och balans” finns inte i USA i dag. Med stöd av beslut i kongressen och egna dekret har Bush förklarat att kongressen enbart är rådgivande. Får han på sitt bord ett lagförslag som han inte gillar gör han ett ”signing statement” – en anteckning med innebörd att han inte behöver följa lagen. Eftersom Bush satt sig över lagarna behöver han inte använda sin vetorätt.
USA:s högsta domstol gav Bush presidentskapet år 2000 med sitt beslut att rösterna i Florida inte skulle räknas om. Justitiedepartementet är befolkat av jurister med sekunda utbildning vid evangelisten Pat Robertsons kristna Regent University. Detta departement lät avskeda 8 federala domare med demokratiska sympatier för att ersätta dem med rättrogna republikaner.
Vilka proteststormar har dessa attacker mot demokratin då utlöst hos det amerikanska folk, för vilket de lagstiftande Fäderna och Konstitutionen är om möjligt lika heliga som Bibeln? Tyvärr - inga. På New York Times ledarsida kunde man i somras läsa följande: ”….even as Americans were focused on Britney Spears´s meltdown and the question of which airline serves the worst food…. A disturbing recent phenomenon in Washington is that laws that strike to the heart of American democracy have been passed in the dead of night….”.
Den amerikanska vänstern (på den politiska skalan motsvarande ungefär de vänsterliberaler som borde finnas i Folkpartiet) tycks överlag vara ganska pessimistisk inför USA:s framtid, både ekonomiskt och politiskt. Till undantagen hör Paul Krugman, ekonomiprofessor vid Princeton University och genom sin spalt på New York Times ledarsida en av de få vänsterrösterna i USA som når en större publik.
År 1960 gav den unge republikanske senatorn Barry Goldwater ut ”The Conscience of a Conservative”. Den blev en veritabel vitamininjektion för de neokonservativa som då förde en ganska undanskymd tillvaro i skuggan av New Deal. När nu Paul Krugman skrivit ”The Conscience of a Liberal” (1), hoppas han nog att det skall bli en tändande gnista för de progressiva liberalerna i USA. Mera om Krugmans bok i Veckobladets julnummer.
1. Paul Krugman 2007 “The Conscience of a Liberal”
2. Chalmers Johnson 2000 “Blowback: The Costs and Consequences of American Empire”
3. Chalmers Johnson 2004 “The Sorrows of Empire: Militarism, Secrecy, and the End of the Republic”
4. Chalmers Johnson 2007 “Nemesis. The Last Days of the American Republic”.
5. David D. Kirkpatrick “The Evangelical Crackup” The New York Times Magazine 071028
6. Chris Floyd “Bush´s Year of Triumph. Post-Mortem America” www.counterpunch.org/floyd09032007.html
7. Naomi Wolf 2007 “The End of America. Letter of Warning to a Young Patriot”.
8. Hannah Arendt 1951 “The Origins of Totalitarianism”.

Kristidender VI VB 071221

Paul Krugmans nya New Deal
Av de industrialiserade länderna i väst är USA det i särklass mest ekonomiskt ojämlika. Detta är något som den amerikanske ekonomiprofessorn Paul Krugman vill ändra på. I sin senaste bok ”The Conscience of a Liberal” påpekar han att den ekonomiska ojämlikheten i USA har nått samma nivå som under The Long Gilded Age – decennierna före trettiotalsdepressionen(1).
Krugman gör en översikt över den ekonomiska utvecklingen i USA under 1900-talet. På trettiotalet påbörjade president Roosevelt och hans medarbetare Harry Hopkins det reformarbete – The New Deal - som på förhållandevis kort tid förvandlade USA till ett mera jämlikt samhälle. Man får här en ganska idealiserad bild av Roosevelt som framställs som en genuin arbetarvän. Och visst kunde han använda hårda ord om storkapitalet men i grunden var han nog en kallhamrad realpolitiker. Kommunismen hade vid den tiden börjat framstå som en allvarlig konkurrent inte bara ideologiskt och militärt utan även ekonomiskt. Från 1928 fram till andra världskriget växte den sovjetiska ekonomin med 8% om året samtidigt som den kapitalistiska delen av världen suktade under Den Stora Depressionen med höga arbetslöshetssiffror och stor misär för många. Den föreställning om Sovjetunionen som ett arbetarparadis, som många arbetare hade då, var inte så lätt att avfärda. Roosevelt insåg att något radikalt måste göras för att förhindra en arbetarrevolt i USA. Han var till en början skeptisk mot keynesianska idéer om budgetunderskott för att stödja ekonomin vid recessioner. Fast som han var i konventionellt ekonomiskt tänkande lär hans kommentar ha varit: ”Too good to be true – you can´t get something for nothing”. Dessbättre bestämde han sig ändå för att gå den vägen. Med en motspänstig kongress behövde Roosevelt allt det folkliga stöd han kunde få. Inför en grupp supportrar som innehöll både socialister och medlemmar av det amerikanska kommunistpartiet lär han ha sagt: ”Look, I believe in what you say. Now go out there and make me do it”.
Keynesianism innebar först och främst att det skapades arbetstillfällen genom statliga investeringar i infrastruktur. Så följde stöd till fackliga organisationer, arbetsrättsliga lagar, höjd bolagsskatt, progressiv beskattning av arbetsinkomster. Marginalskatten för de rikaste blev som mest 91%. Under kriget uppstod det brist på arbetskraft och då det var lönestopp lockade företagen till sig arbetare med erbjudanden om fri sjukvård och pensionsförmåner. Dessa välfärdsåtgärder i den privata sektorn kompletterades med statlig socialförsäkring, fri sjukvård för pensionärer – Medicare – och subventionerad medicin – Medicaid. 1949 fick USA sitt ”saltsjöbadsavtal” – The Detroit Treaty. Bilarbetareförbundet avtalade då med General Motors att arbetarna skulle få del av de vinster som skapades av produktivitetshöjningar. Detta blev sedan normgivande för den övriga industrin. Andelen fackligt organiserade arbetare var som mest 40 procent.
När dessa åtgärder fått fullt genomslag var skillnaden i inkomst mellan rika och fattiga fortfarande stor – före skatt. Men om man ser på disponibla inkomster efter skatter och transfereringar innebar dessa förändringar en betydande minskning av ojämlikheten. Krugman kallar detta ”The Great Compression”. Eftersom den ekonomiska tillväxten var god blev följden av allt detta att en majoritet av folket kom att utgöras av en välbärgad medelklass. De höga marginalskatterna gjorde det också svårare än tidigare att skapa stora förmögenheter.
Principerna för New Deal fortsatte att gälla även under de republikanska presidenterna Eisenhower och Nixon men under 70-talet började neokonservativa idéer få allt större inflytande och i och med Ronald Reagans tillträde som president 1981 var det slut med New Deal. Sedan har den ekonomiska ojämlikheten i USA ökat successivt. Marginalskatten är nu bara 30% och bara 7.4% av de anställda i den privata sektorn är fackligt organiserade.
En trettioåring i dagens USA har lägre lön än en trettioåring hade i den förra generationen. Att hushållsinkomsterna ändå har ökat något i genomsnitt beror på att flera i hushållet arbetar – framför allt har kvinnor gått ut i arbete – och på att man arbetar flera timmar än förut.
En grundtanke hos Paul Krugman är att de stora svängningarna i graden av ojämlikhet under 1900-talet inte orsakats av marknadskrafter utan är följder av politiska beslut. Det menar han gäller både New Deal och den efterföljande neokonservativa motreaktionen. Om den politiska viljan finns bör det därför vara möjligt att på nytt skapa ett jämlikt samhälle i USA. Krugman anser att det i dag i USA finns politiska förutsättningar för ett nytt New Deal. Han grundar sin optimism på opinionsundersökningar som tyder på att en vänsterförskjutning ägt rum i den amerikanska opinionen under de senaste decennierna (2). En klar majoritet anser att staten skall öka sitt engagemang för resurssvaga grupper. Man vill ha höjda minimilöner. Storföretagen har för stort inflytande på politiken. Fackliga organisationer är bra både för arbetarna och för nationens ekonomi i dess helhet. Terrorism skall bekämpas med diplomatiska och ekonomiska medel och inte med militär. Över huvud taget tycks de flesta amerikaner ha en syn på ekonomiska frågor och välfärd som brukar förknippas med det demokratiska partiet. Ändå kan republikanerna vinna val. Det förklarar Krugman med att republikanerna utnyttjar något som han kallar ”Weapons of Mass Destraction”. De är skickliga på att få folk att bortse från sina egna ekonomiska intressen genom att framhäva särfrågor. Och då gäller det framför allt tre områden – ras, värdefrågor och nationell säkerhet. Medan Barry Goldwater var explicit i sin rasism var Reagan skicklig i att med vaga antydningar bygga under föreställningen att välfärd betyder att ta från de vita och ge till de svarta. Den tekniken har republikanerna framgångsrikt fortsatt att använda. Bland värdefrågorna är det religiositet, abortfrågan, homosexäktenskap, frågan om böner i skolan och undervisning om bibelns skapelseberättelse som gett republikanska röster. När det gäller nationell säkerhet har republikanerna på dåliga grunder ansetts vara mer pålitliga än demokraterna. Och där har Hollywood ett ansvar. Filmserien om Rambo skapade en illusion att Vietnamkriget skulle ha vunnits om inte det demokratiska partiet ”svikit trupperna”. Krugman hoppas att bushregimens misslyckande i Iraq och Afghanistan skall utplåna denna ”rambofiering” av historien.
Paul Krugmans förslag till ett välfärdssamhälle i USA är populistiskt och så kallar han det också själv. Då ska man veta att populism i USA inte har samma negativa klang av opportunism och missnöjespolitik som i Sverige. Det betecknar helt enkelt en politik som syftar till att stödja resurssvaga grupper på de resursstarkas bekostnad och skiljer sig inte mycket från europeiska socialdemokraters målsättningar.
Den första och viktigaste åtgärden i Krugmans program är att införa en sjukvårdsförsäkring som omfattar alla medborgare. Krugman påpekar att USA är det enda utvecklade landet som inte har en allmän sjukvård och det anser han är ett arv från slaveriet. Harry Truman försökte redan på fyrtiotalet att genomföra en sjukvårdsreform men förslaget stöp på motståndet från två håll. Reformen skulle innebära att svarta fick tillträde till ”vita” sjukhus något som var otänkbart för demokraterna i Södern trots att de fattiga vita i Södern hörde till dem som skulle vinna mest på reformen. Det amerikanska läkarförbundet motsatte sig också denna reform och uppmanade sina medlemmar att informera sina patienter om de skadliga följderna av socialiserad medicin. Presidenterna Nixon och Clinton gjorde också misslyckade försök till sjukvårdsreformer.
I dag är opinionsläget för en sjukvårdsreform i USA säkert bättre än någonsin tidigare och samtliga demokratiska presidentkandidater har förslag i den frågan. Det som skiljer dem åt är i vilken utsträckning privata försäkringsbolag skall tillåtas vara medverkande.
Utöver försäkringsreformen rekommenderar Krugman skärpt beskattning av de stora bolagen, progressiv beskattning av arbetsinkomster, höjda minimilöner, avskaffande av kryphål i lagen som möjliggör skatteflykt, stöd till fackliga organisationer, skärpning av arbetsrättsliga lagar och kontroll att redan befintliga lagar följs.
Frågan är om en amerikansk presidentkandidat kan gå till val – och vinna - på ett program som är så ”anti-business” som Krugmans förslag. Själv har han i sin spalt i New York Times på sista tiden dragit en lans för den demokratiska presidentkandidaten John Edwards som har ett klart populistiskt program och som tycks hävda sig väl inför primärvalet i Iowa. Hoppingivande är också att Edwards enligt opinionsundersökningarna skulle klara sig mycket bra mot vilken som helst av de republikanska kandidaterna.
Jag har en del invändningar mot Krugmans resonemang och det återkommer jag till i ett kommande nummer.
1. Paul Krugman 2007 ”The Conscience of a Liberal”
2. Eric Lotke, Robert Gerson “The Progressive Majority. Why a Conservative America is a Myth” Media Matters June 2007

Kristidender VII VB 080118
Paul Krugmans nya New Deal
Paul Krugman är en New Deal-nostalgiker. På sin tid var han en arg ung man som demonstrerade mot bombningarna av Kambodja och kritiserade orättvisorna i det ekonomiska systemet. I dag tycks han se den tiden som ett förlorat paradis. I sin senaste bok ”The Conscience of a Liberal” knyter han förhoppningar till att en progressiv amerikansk rörelse skall bära upp en reformverksamhet syftande till att återskapa New Deal-förhållanden i USA; ett förhållandevis jämlikt samhälle där en relativt välbärgad medelklass utgör en stor majoritet av befolkningen (1). I hans strategi ingår som första steg införandet av en statligt finansierad allmän sjukförsäkring. När en sådan visat sig fungera bra och blivit allmänt populär kan man gå vidare med åtgärder för att minska den ekonomiska ojämlikheten – progressiv beskattning av inkomster, skärpta bolagsskatter och stöd till facklig aktivitet.
Krugman är kritisk mot de ekonomer som hävdar att ekonomisk ojämlikhet är en oundviklig följd av globalisering och teknisk utveckling. Man talar i dessa sammanhang om SBTC – ”Skill-Biased Technological Change”. Mot detta sätter Krugman betydelsen av institutioner, samhällsnormer och politisk makt.
När det gäller sjukvården lär Krugmans förväntningar komma att infrias. Samtliga demokratiska presidentkandidater har någon form av allmän sjukförsäkring med i sina program och även på republikanskt håll höjs det röster för en sådan reform. När det sedan gäller åtgärder för att minska den ekonomiska ojämlikheten så är det Krugmans uppfattning att det går att genomföra med politiska medel.
I Sverige genomförde Feldt, Åsbrink och Dennis avregleringen av valutarörelser över landets gränser bakom ryggen på Olof Palme och det svenska folket. Detta innebar en klar inskränkning av våra demokratiska rättigheter och av vår regerings möjligheter att bedriva självständig ekonomisk politik. Kapitalisterna kunde utöva utpressning och hota med utflyttning om den ekonomiska politiken inte motsvarade deras önskemål. Liknande anpassningar till Washington Consensus har genomförts i övriga Europa. Överallt har det lett till ökad ojämlikhet, skattesänkningar och nedskärning av välfärden. Till stöd för sin tro på politiska medel har Krugman anfört att EU-länderna inte drabbats lika hårt som USA trots att de på samma sätt utsatts för globaliseringens verkningar och konkurrens med låglöneländer. Och det är nog en riktig iakttagelse. Även om vi fått en ökad ekonomisk ojämlikhet i Sverige så har de flesta ändå åtnjutit stadigt ökande reallöner medan reallönerna i USA stått stilla under flera decennier. Jag kan göra en jämförelse från mitt eget yrkesområde. På sjuttiotalet kunde en linjearbetare vid General Motors ha en inkomst i nivå med en svensk överläkare. Idag har en svensk undersköterska en lön som ligger över genomsnittet för en amerikansk industriarbetare.
Det finns förklaringar till dessa skillnader mellan Europa och USA. I det sistnämnda landet har man aktivt stött utlokalisering av industrier till låglöneländer genom skattelättnader. Hundratusentals utlänningar med hög utbildning har fått så kallade arbetsvisa för att arbeta i USA där de kräver lägre löner än inhemska kolleger. Riskkapitalföretag har haft som krav för lån till nystartade företag att en stor del av verksamheten förläggs till låglöneländer. Den högre graden av facklig organisation i Europa har nog också bidragit till att ojämlikheten ännu inte kunnat drivas lika långt här som i USA.
Krugman gav 1994 ut en bok (2) där han bagatelliserade betydelsen av låglönekonkurrensen för lönesättningen i USA. I sin nu aktuella bok (1) antar han att inflytandet kanske blivit något större under 2000-talet. I en artikel New York Times den 28.12.07 går han ännu längre och konstaterar att medan den ökande handeln har varit av godo för världsekonomin i sin helhet så har den lett till minskade reallöner för flertalet arbetare i USA. ”And that makes the politics of trade very difficult” (3). Jag ser detta som ett erkännande att hans grandiosa plan att återuppliva New Deal med politiska medel gått i stöpet redan några månader efter publikationen. Krugman försäkrar att han inte vill ha en protektionistisk politik men tillägger att man bör respektera dem som rekommenderar en sådan.
Det förvånar mig att Paul Krugman varken i sin bok eller i sina NYT-artiklar nämner ett arbete av två amerikaner som fått stor uppmärksamhet på sistone. Ralph E. Gomory, framstående matematiker och under en tid direktör vid IBM och William J. Baumol, ekonomiprofessor, är författare till boken ”Global Trade and Conflicting National Interests” (4). Där beskrivs bland annat vad som händer när ett rikt och tekniskt högutvecklat land - som USA – får ett växande handelsutbyte med ett fattigt och lågutvecklat land med låga arbetslöner – som Kina eller Indien. I ett första skede är utbytet gynnsamt för båda parter. När produktiviteten i det fattiga landet nått en viss nivå blir först arbetarna i det rika landet lidande genom stagnerande löneutveckling och sämre utbud av kvalificerade jobb. Efterhand drabbas även högutbildade i det rika landet av låglönekonkurrensen och så småningom kommer det rika landets hela ekonomi att bli lidande. När boken skrevs år 2000 förelåg fortfarande en win-win situation i handelsutbytet mellan USA och Kina. När journalisten William Greider förra våren intervjuade Ralph Gomory menade denne att situationen nu ändrats så att USA:s hela ekonomi nu är lidande av handelsutbytet (5). Det avspeglar sig i det stora underskottet i utrikesbalansen, den ökande statsskulden och den minskade produktionen i USA av varor och tjänster som kan exporteras – ”tradeable goods”.
För återställande av balansen i USA:s ekonomi krävs enligt Gomory främst två saker. Dels att skattevägen belöna de företag som investerar i landet och bestraffa dem som investerar utomlands. Dels att införa skyddstullar främst mot de varor som amerikanska företag producerar i utlandet för konsumtion i hemlandet. Det sistnämnda är nödvändigt för annars skulle företagen flytta ut helt och hållet om de ändå kan sälja sina produkter i USA. Ett sådant program innebär att regeringen återtar kontrollen över valutarörelser. Det kan nog inte genomföras isolerat i ett litet land som Sverige men förmodligen i USA med sin stora marknad.
Ett antal chefer i transnationella företag har börjat inse att det som är bra för dem inte alltid är bra för det amerikanska folket. Tillsammans med Gomory har de bildat en aktionsgrupp – Horizon Project – som har etablerat kontakter med kongressledamöter i Washington och arbetar för att få igång en nationell debatt om frihandelns konsekvenser.
Det amerikanska folket har under lång tid levt över sina tillgångar på ett sätt som inte är hållbart i längden. Och det verkar som om den ekonomiska verkligheten nu börjar komma ifatt amerikanerna. En konjunkturnedgång har börjat och vad som diskuteras är om det bara skall bli en vanlig recession, en stagflation som på 70-talet eller en deflationistisk depression som på 30-talet. Det sistnämnda vore förstås olyckligt men är å andra sidan kanske det enda som kan åstadkomma en minskning av oljekonsumtion och koldioxidutsläpp. För vem tror egentligen på Stern kommissionen optimistiska ”we can grow and be green”.
Under den pågående presidentvalskampanjen i USA har den privata ekonomin seglat upp som det största problemet för väljarna, före kriget och klimathotet. Den enda presidentkandidat som har ett program med protektionistisk profil är vänsterns favorit Denis Kucinich som dock ser ut att vara chanslös. Han har hittills bara fått några få procent av de demokratiska rösterna. De två som leder demokraternas primärval - Clinton och Obama – lär inte komma med några förslag som luktar ”anti-business”.
I kommande nummer mera om recessionen i USA, dess följder för den övriga världen och Joseph E. Stiglitz bok ”Making Globalism Work”.
1. Paul Krugman 2007 ”The Conscience of a Liberal”
2. Paul Krugman 1994 “Peddling Prosperity: Economic Sense and Nonsense in the Age of Diminished Expectations”
3. Paul Krugman “Trouble with Trade” New York Times 071228
4. Ralph E. Gomory och William J. Baumol 2000 “Global Trade and Conflicting National Interests”
5. William Greider “A Challenger to the Church of Free Trade” The Nation 070423